Libbis ledare: Skogsfolket vet och kan – bra!

29 oktober, 2015 - 09:37 -- nina

Det är höst, det är oktober och vi har Vörå som tema i ByaNytt. Välkommen bästa läsare!

Vi gillar läget och två av oss kommer att möta läsare vid S-Market i Vörå sista fredagen den här månaden. Den här tidningen har vi också valt att sända till alla hushåll i Maxmo med postnummer 66640, som inte redan är prenumeranter och som inte har reklamförbud.

Väl mött i vårt sällskap. Här och nu passar jag också på att säga att en årsprenumeration på ByaNytt är en fin gåva till Farsdag eller till jul.

Apropå Farsdag så var det tio år i går sedan min pappa dog. Ett ljus tändes på graven och jag tänkte på honom. Också igår. Oavsett hur vuxen man själv blir är de så speciella – de där mammorna och papporna. Jag har så mycket jag hade velat dela med min pappa under de tio år som gått.

ByaNytt har besökt skogsvårdsföreningens kontor i Vörå, sportklubben i Maxmo och en alldeles speciell trädgård hemma hos Härtulls i Kimo.

På uppdrag skriver jag också artiklar i tidningen SkogsÄgaren, som föreningen sänder till alla sina medlemmar. I dag, och bara för en stund sedan, satt jag kring planeringsbordet inför nästa nummer av tidningen tillsammans med bland annat Dan Kullman, så han är informerad om att han är en av paradpojkarna i ByaNytt nu. Skogsfolket i Vörå betjänar över tvåtusen skogsägare i kommunen och totalt handlar det om cirka femtiofem tusen hektar skog. För Korsholmare finns områdeskontor i Vasa.

Det är bra att det finns en skogsvårdsförening som kan och vet. Ju mindre självverksam och inkommen man själv är desto viktigare är det att ha någon att vända sig till. Jag är själv stolt ägare till ett pyttelitet skogsskifte i Malax och har haft ärenden till skogsvårdsföreningen.

För er som inte har varit med om det - kan jag säga att det är en utmaning att gå i skogen med en skogsvårdsinstruktör. Du milde så långa och säkra steg de tar i terrängen. Där gäller det både att hinna med och stiga rätt. De gånger jag har haft anledning att följa med någon av dem på hösten har jag funderat på varför de inte har lika många älgflugor på sig som jag har när vi kommer ut till vägen? Där står jag alltför nära ett hysteriskt sammanbrott när flugorna börjar krypa i hårbotten på mig medan skogsvårdsinstruktörerna verkar mest oberörda och ”inte attackerade” alls. För man kan väl inte bli van med älgflugor inpå kroppen? Eller har flugorna skillnad på folk och folk?

 

Det är älgjaktstider nu också och säkrast är det om man rör sig försiktigt i skogen och i trafiken. En av de saker jag har ogjorda är att vara med på ett pass i älgjakten. Tycker att jag saknar en lucka i allmänbildningen när jag inte riktigt vet hur en dag i älgjakten går till.

Älgkött är i alla fall gott och en raritet på mitt middagsbord de gånger jag fått tillgång till det.

 

Nästa nummer av ByaNytt utkommer i slutet av november. Hoppas vi ses då!

Smedsby den 22 oktober