När jorden mister stjärnor…

23 mars, 2018 - 13:22 -- emilia

Det är bilar och båtar i ByaNytt. Det är vårvinter, sol och mycket dagsljus. Passligt livsbekräftande allt det där. Samtidigt har det varit flera dödsfall i mina kretsar och jag känner mig ”luttrad” och ”luggad”. Liksom uppväckt. Man tänker mera på både liv och död när någon går bort.

 

När människor når livets slut med ålderns rätt och dör på ett någorlunda naturligt sätt kan jag tycka att det vilar en fridsamhet i att sitta på begravningen och se tillbaka på livet ur dennes perspektiv. Känna tacksamhet och väcka minnen. Ofta, för att inte säga varje gång, blir jag ödmjuk över hur mycket det blev… det är så många olika sorter som rymmer ett människoliv. Just där och då, när man betraktar ett liv i lite vidare cirklar, kan jag för stunden fyllas av mera förståelse än vanligt.

Vid andra begravningar kan jag igen sitta och förstå exakt ingenting. När jorden mister stjärnor för tidigt och det känns orättvist.  Saknad gör ont.

 

Den finlandssvenska profilen Claes Andersson sa i tv en gång att det är vårt vuxna ansvar att dö för om vi alla skulle fortsätta att leva och leva - skulle våra efterkommande helt enkelt inte rymmas på jorden. Så förnuftigt det låter ja. Ändå tror jag att det är långt ifrån kaxigt när det drar ihop sig. För vi vill leva bland dem vi tycker om. Vi vill att dem vi tycker om ska få leva ett långt och fint liv.

Saknad gör ont.

Till saknad hör också minnen. Mina tankar om livet och döden ska jag här avrunda med ett underbart ögonblick för ett par kvällar sedan - som handlar om hundar.  Jag parkerade bilen utanför Kustmedia, hade just öppnat bildörren och skulle stiga ur. Om hörnet på fastigheten kurvar en ung kvinna – med en hundvalp. En nio veckor gammal lapphund. Samma slags Viktor i samma slags färger som vi hade. Jag sjönk ner i bilsätet igen, lade huvudet på sned och log. Tänkte bryta ihop för just så söt var hundvalpen. Och under följande sekund rullade Viktors liv i mitt medvetande. Från dagen när han var fjorton år och dog och tillbaka till en av barnens fotbolls-somrar när jag stod med honom i famnen på allaktivitetsplanen i Vasa – och han såg ut så där. Precis så där. Söt. Varm. Mjuk.

Sen blev det väl ganska mycket för honom också…

 

Ha en bra vårmånad och FIN PÅSKHELG!

Smedsby den 16 mars 2018